Läste lite i Emmas blogg här på morgonkvisten.
Hon hade skrivit om ett ämne som förmodligen funderas av många. Det här med riktiga vänner...

Jag försöker respektera mina vänner på så sätt som jag vill att dom skall respektera mig. Nu har jag iofs inte många vänner som jag kallar för RIKTIGA vänner. Men just dom jag har, är jag jävligt glad att jag har och vill absolut inte tappa dom. Just därför är jag så himla rädd om dom och vill visa att jag visar den respekt jag vill ha tillbaka.

Jag är av den åsikten att man ska inte ens lita på sin bästa vän, trots den åsikten kan jag inte låta bli att berätta allt jag känner och tycker för mina nära och kära. Jag får helt enkelt hålla tummarna på att jag inte blir lurad i slutändan.
Jag kan ju inte heller gå hela livet och vara rädd för att vara öppen mot människor. Tänk så instängd jag skulle vara. Jag skulle ha världens största mur omkring mig.
Öppenhet, det tror jag är en bra sak. Men man får tänka lite på situationen -passar det sig nu att öppna mig tex.
Vad tror och tänker ni om öppenhet?