Hemska erfarenheter
Nu skall jag försöka få ner allt jag minns, eftersom Jenny min vän skrivit lite grann i sin blogg..
Jag är en av dom som polisanmält. Det verkade inte gett något, även fast polismannen jag pratade med sa att X skulle ha 1 månads fängelse. Pratade han ur det?
När jag gick på gymnasiet var jag den där som egentligen aldrig ville ha något seriöst, jag ville leva och vara med mina vänner. Jag mådde bra och livet var på topp.
Var jättebra kompis med den här killen, han ställde upp för mig. Han var jättesnäll, på samma gång som hans utstrålning var "Akta er för mig" Han ville att andra skulle tycka han var lite tuff tror jag.
Jag blev tillsammans med X. Jag tyckte jättemycket om honom. Men redan efter en månad kände jag att jag inte ville vara med honom. För redan då började han prata om förlovning och sånt. Det var skrämmande, för inte hade vi varit ett par så länge?!
Jag kommer ihåg när jag fick min första egna lägenhet i Varberga. X hade hoppat av skolan och hade inge jobb, då var jag redan så insyltad och dränkt av hans lögner, han sa till mig att om inte jag kunde betala för honom så måste han flytta hem och då skulle vi aldrig kunna träffas. Då var jag blind och tog alla mina sparpengar för att betala hans räkningar, och allt han behövde. Det var viktigast att hans räkningar kom först.
Nångång då började han ta abbonemang på sig själv, men när inte jag hade råd att betala hans räkningar på tusenlappar, ja då stängdes abbonemangen av eftersom. Han sa till mig att jag bör ställa mig på ett abbonemang för honom, så han hade ett nummer man kan nå honom på. Har vi råd frågar jag, nej men du vet att jag betalar i slutet av månaden, det är ingen fara alls. O när slutet av månaden kom hade han såklart inga pengar. Till slut stängdes de abbonemangen av också och där börjar mina skulder....
Inflyttningsfesten i lägenheten slutade i enbart kaos. Jag ville inte gå ut på krogen men X ville det och det fick han om han ville. Men han blev helt jävla sinnessjuk. Han tog tag hur hårt som helst om mina handleder, var totalt svart i blicken. Jag försökte lugna ner honom, jag skämdes så in åt helvete över hans beteende. Han skulle slå en vi kan kalla för Peter, men Peter hann ducka och det blev ett stort hål i dörren. Jag blev livrädd, jag sprang ut i trapphuset och gömde mig med han springandes bakom. Han var jätteläskig.
Dagen efter var allt bra och jag förlät honom.
En annan gång, hade vi varit ut på en liten pub. Jag hade dansat bugg med en av mina då-bästa killkompisar.
Återigen fick jag uppleva den tomma, svarta blicken. Hoten. Den kvällen glömmer jag verkligen ALDRIG. Den är inristad och fastbränd i själen. Jag kan inte ens förlåta mig själv för att jag stannade kvar efter det här. Det är tragiskt, sjukt.
Vi åkte hem, på bussen satt två äldre karlar, de frågade mig om jag behövde hjälp...
Jag sa att dom fick gärna sitta kvar, prata med mig. Det var inga problem, dom klev till och med av på samma hållplats, trots dom skulle av tidigare. Dom frågade mig åter igen om jag behövde hjälp, jag behövde inte gå hem, vi kunde ringa nånstans. Jag svarade då att det var okej, jag skulle ringa efter 2 kompisar, som alltid ställt upp för mig. Jag lät X gå före, jag var livrädd för vad som väntade. I tunneln hoppar två karlar på X, paniken växte. Vad kunde lilla jag göra? Ingen mobil hade jag eller nåt. Sprang hem, ringde dessa två kompisar Peter och Max som självklart, som alltid, kom och mötte mig. Jag skakade av rädsla, att vittna till en misshandel är aldrig roligt. Efter bara några minuter kommer X, helt oskadd. Men han var återigen tom och svart i blicken. Han klandrade mig för att det hände. Han sa att det var mitt fel och det värsta... Han sa ordagrant "Jag önskar du var död"
Jag fattade ingenting, jag hade varit orolig i onödan, och dessutom hade dom inte ens slagit X.
Peter och Max gick hem när dom sett att han lugnat ner sig. Men det var skådespel från X sida.
Direkt vi kom hem, börjar telefonen ringa och han säger att det är "dom" som var ute efter honom, jag vet inte alls vilka han menade. Men han sa att det var några som ville döda honom. Jag tyckte vi då skulle ringa polisen, men det tyckte inte han. Efter bara några sekunder flippar han ur totalt igen. Han tog en kökskniv, viftade med den framför mig. Jag sjönk ihop på köksgolvet, all kraft försvann, tårarna sprutade och jag skakade som ett asplöv. Jag stängde in mig i köket och ringde min syster, som då var på kryssning med vänner. Jag vet inte vad jag hoppades att hon skulle kunna göra. Men jag hade ingen annan att vända mig till. Mina kompisar hade ju försvunnit dom flesta eftersom. Jag skärmade av mig från allt och alla.
Jag tror att min syster förstod den kvällen. Hur illa allting var. Men vad kunde hon göra?
I april-maj mådde jag så psykiskt dålig, kunde inte inse det själv, så jag sket i skolan dom månaderna, satt hemma, var vaken dygnet runt. Mina lärare på skolan såg, sa till mig att jag inte bör vara med X, men jag lyssnade inte.
I maj månad fick jag reda på att jag var gravid. Var i runt 10 veckan. Och jisses vilka tankar som flög i mitt huvud. Jag vill inte bli mamma, och inte med den här killen. Men som med allt annat övertalade han mig och vi skulle behålla. Hans föräldrar var jätteglada. Det bestämdes i samma veva att vi skulle flytta till stället han kom ifrån, då hade vi ett eget hus och det var kanon. X pappa hade fixat en bänk och ett litet land åt oss. Bänken var för att jag skulle kunna sitta där när ja var höggravid.
Berättade för min mamma och syster att vi skulle ha bebis. Mamma var inte så värst glad, men det var ju för att hon hela tiden sagt att hon inte gillade X. Något jag inte heller lyssnade på. Jag var ju kär? Eller var jag bara beroende och rädd för att bli ensam.. Jag vet inte..
När jag var in på 12e veckan av graviditeten, 2 juni 2004. Hade jag blött till och från ett par dagar. Studentbalen skulle ske den dagen. Min familj hade anlänt staden för att se mig ta studenten.
Jag hade grymt ont i magen den dagen, det blödde mer och mer. Jag förstod att jag inte skulle få behålla mitt barn. Jag gick på balen, hann till varmrätten och kände hur det blödde rakt igenom. Gick på toaletten och sen sa jag till X att nu är det dax å fara hem. Det går inte längre.
Mamma kom och hämtade oss och direkt jag kom hem gick jag på toaletten igen och ja. Då var jag säker på att jag förlorat barnet. Jag var inte ens ledsen, jag ville ju aldrig ha barnet. Allt har sin mening.
Så jag sa till X att på studenten, 2 dagar senare, skall jag festa med mina vänner. Det är trots allt bara en gång i livet jag tar studenten. Men det fick jag absolut inte göra. Så jag bet ihop, allt för att slippa bråk.
Jag var nykter på min student och jag hade långt ifrån roligt. Hela min student var totalt förstörd.
Här gör vi ett hopp och kommer till tiden i Örebro och Västerås och tiden innan jag lämnade honom.
X hade fått jobb, sa han.... På ett litet företag med en annan snubbe, som hade suttit inne för att ha dödat någon eller vad det nu var. Han var där rätt länge, fick pengar första månaden. Andra fick han ingenting, istället kom han hem med digitalkamera och andra tekniska grejer. En dag kom han hem och hade piller med sig. Det var bra för han när han jobbar, pratar i telefon och sånt. Det trodde jag på. Såg inte alls hur skum han blev utav dessa piller. Han sov aldrig och var allmänt konstig. Att han inte fick lön berodde på att företaget inte hade pengar, det var så konstigt allt han sa. Idag förstår jag att han inte alls jobbade. Det var samma sak i Västerås, han gick iväg på dagarna, sa att han jobbade. Men pengar fick jag aldrig se röken av.
Hela situationen var skitpinsam. Han fick pengar av sina föräldrar, jag hade bara mina a-kassa pengar. Ena dagen var det lyx med skräpmat, fester och ciggaretter. En annan dag kunde det vara helt tvärtom.
Jag hade Max och Peter under hela den här tiden, jag vet inte. Men jag tror dom förstod. Max kunde bjuda på mat ibland och det var guld värt även om jag ville sjunka genom jorden för att det var så pinsamt.
Genom X, fick jag lära känna en tjej, som jag än idag känner en stark vänskap till. Vet att det är många gånger jag varit så arg på henne för att hon aldrig förstod. Hon såg bara fasaden X hade. Hon såg aldrig det som låg dolt, det som hände omkring. Men hon fanns ändå där, även om hon aldrig förstod, så betydde hennes närvaro allt. Hon var mitt ljus i det mörker jag levde i.
Våren 2005 fick min syster första barnet, Molly. Hon ringde mig mitt i natten, jag kommer ihåg att vi bodde i den här tjejens lägenhet. Det gjorde så ont i hjärtat. Jag ville ju hem. Det var ju det jag hade bestämt från första början. Första dagen jag bodde i Örebro. Jag ska hem så fort studenten är avklarad. Härnösand är mitt hjärta.
Men det blev ju aldrig så.
När Molly var runt 2 månader gammal, kom min syster med Daniel och Molly till Örebro. Mitt hjärta höll på att gå sönder, så vacker är hon det flickebarnet. De stannade inte länge, direkt dom åkte vidare bröt jag ihop. Jag grät, jag ville ju följa med.
Jag tror det var nångång då jag bestämde mig för att det får räcka, jag fixar det inte mer.
Blev kompis med en döv tjej den sommaren. Vi umgicks dagligen, hon sov över och hon fick mig att hålla ut. Hon fick mig att inse att "för fan malin, du kan inte stanna kvar i det här förhållandet" Trots hon visste att jag då skulle flytta till Härnösand och vi inte skulle kunna ses lika ofta, hjälpte hon mig, hon stöttade mig.
Jag gjorde slut. X övertalade mig så jag tog tillbaka det.
Ringde min mor i all förtvivlan, bad henne hämta mig. Jag kunde inte stanna. Allt, precis allt höll på att rasa samman. Jag orkade inte mera.
Mor & hennes sambo Stig kom med släp, vi packade allt vi bara kunde och jag åkte. Jag lyckades........
Men allt tog inte slut där.
Väl hemma inser jag att jag har skulder på över hundra tusen. Kronofogden jagade mig i princip. Jag kunde inte hyra egen lägenhet (bodde hos min pappa och hos kompisar) jag kunde inte köpa något på faktura, ingenting, absolut ingenting kunde jag göra. Mitt liv var slut tyckte jag.
Jag var totalt värdelös och dum som inte fattat. Jag kände mig som den mest hemska människan som finns.
Självmordsförsöken kom gång på gång.
Han fortsatte hota mig på telefon och jag fick vara rädd i princip jämt.
Fortfarande, 4 år senare, är det lika jobbigt att skriva och tänka. Jag har även uteslutit vissa hemska saker som hänt som bara några få vet om. Och jag vill att det skall stanna så också. Men det viktigaste har jag fått med och jag vill inte ens att min värsta fiende skall få vara med om det här!
Jag är en av dom som polisanmält. Det verkade inte gett något, även fast polismannen jag pratade med sa att X skulle ha 1 månads fängelse. Pratade han ur det?
När jag gick på gymnasiet var jag den där som egentligen aldrig ville ha något seriöst, jag ville leva och vara med mina vänner. Jag mådde bra och livet var på topp.
Var jättebra kompis med den här killen, han ställde upp för mig. Han var jättesnäll, på samma gång som hans utstrålning var "Akta er för mig" Han ville att andra skulle tycka han var lite tuff tror jag.
Jag blev tillsammans med X. Jag tyckte jättemycket om honom. Men redan efter en månad kände jag att jag inte ville vara med honom. För redan då började han prata om förlovning och sånt. Det var skrämmande, för inte hade vi varit ett par så länge?!
Jag kommer ihåg när jag fick min första egna lägenhet i Varberga. X hade hoppat av skolan och hade inge jobb, då var jag redan så insyltad och dränkt av hans lögner, han sa till mig att om inte jag kunde betala för honom så måste han flytta hem och då skulle vi aldrig kunna träffas. Då var jag blind och tog alla mina sparpengar för att betala hans räkningar, och allt han behövde. Det var viktigast att hans räkningar kom först.
Nångång då började han ta abbonemang på sig själv, men när inte jag hade råd att betala hans räkningar på tusenlappar, ja då stängdes abbonemangen av eftersom. Han sa till mig att jag bör ställa mig på ett abbonemang för honom, så han hade ett nummer man kan nå honom på. Har vi råd frågar jag, nej men du vet att jag betalar i slutet av månaden, det är ingen fara alls. O när slutet av månaden kom hade han såklart inga pengar. Till slut stängdes de abbonemangen av också och där börjar mina skulder....
Inflyttningsfesten i lägenheten slutade i enbart kaos. Jag ville inte gå ut på krogen men X ville det och det fick han om han ville. Men han blev helt jävla sinnessjuk. Han tog tag hur hårt som helst om mina handleder, var totalt svart i blicken. Jag försökte lugna ner honom, jag skämdes så in åt helvete över hans beteende. Han skulle slå en vi kan kalla för Peter, men Peter hann ducka och det blev ett stort hål i dörren. Jag blev livrädd, jag sprang ut i trapphuset och gömde mig med han springandes bakom. Han var jätteläskig.
Dagen efter var allt bra och jag förlät honom.
En annan gång, hade vi varit ut på en liten pub. Jag hade dansat bugg med en av mina då-bästa killkompisar.
Återigen fick jag uppleva den tomma, svarta blicken. Hoten. Den kvällen glömmer jag verkligen ALDRIG. Den är inristad och fastbränd i själen. Jag kan inte ens förlåta mig själv för att jag stannade kvar efter det här. Det är tragiskt, sjukt.
Vi åkte hem, på bussen satt två äldre karlar, de frågade mig om jag behövde hjälp...
Jag sa att dom fick gärna sitta kvar, prata med mig. Det var inga problem, dom klev till och med av på samma hållplats, trots dom skulle av tidigare. Dom frågade mig åter igen om jag behövde hjälp, jag behövde inte gå hem, vi kunde ringa nånstans. Jag svarade då att det var okej, jag skulle ringa efter 2 kompisar, som alltid ställt upp för mig. Jag lät X gå före, jag var livrädd för vad som väntade. I tunneln hoppar två karlar på X, paniken växte. Vad kunde lilla jag göra? Ingen mobil hade jag eller nåt. Sprang hem, ringde dessa två kompisar Peter och Max som självklart, som alltid, kom och mötte mig. Jag skakade av rädsla, att vittna till en misshandel är aldrig roligt. Efter bara några minuter kommer X, helt oskadd. Men han var återigen tom och svart i blicken. Han klandrade mig för att det hände. Han sa att det var mitt fel och det värsta... Han sa ordagrant "Jag önskar du var död"
Jag fattade ingenting, jag hade varit orolig i onödan, och dessutom hade dom inte ens slagit X.
Peter och Max gick hem när dom sett att han lugnat ner sig. Men det var skådespel från X sida.
Direkt vi kom hem, börjar telefonen ringa och han säger att det är "dom" som var ute efter honom, jag vet inte alls vilka han menade. Men han sa att det var några som ville döda honom. Jag tyckte vi då skulle ringa polisen, men det tyckte inte han. Efter bara några sekunder flippar han ur totalt igen. Han tog en kökskniv, viftade med den framför mig. Jag sjönk ihop på köksgolvet, all kraft försvann, tårarna sprutade och jag skakade som ett asplöv. Jag stängde in mig i köket och ringde min syster, som då var på kryssning med vänner. Jag vet inte vad jag hoppades att hon skulle kunna göra. Men jag hade ingen annan att vända mig till. Mina kompisar hade ju försvunnit dom flesta eftersom. Jag skärmade av mig från allt och alla.
Jag tror att min syster förstod den kvällen. Hur illa allting var. Men vad kunde hon göra?
I april-maj mådde jag så psykiskt dålig, kunde inte inse det själv, så jag sket i skolan dom månaderna, satt hemma, var vaken dygnet runt. Mina lärare på skolan såg, sa till mig att jag inte bör vara med X, men jag lyssnade inte.
I maj månad fick jag reda på att jag var gravid. Var i runt 10 veckan. Och jisses vilka tankar som flög i mitt huvud. Jag vill inte bli mamma, och inte med den här killen. Men som med allt annat övertalade han mig och vi skulle behålla. Hans föräldrar var jätteglada. Det bestämdes i samma veva att vi skulle flytta till stället han kom ifrån, då hade vi ett eget hus och det var kanon. X pappa hade fixat en bänk och ett litet land åt oss. Bänken var för att jag skulle kunna sitta där när ja var höggravid.
Berättade för min mamma och syster att vi skulle ha bebis. Mamma var inte så värst glad, men det var ju för att hon hela tiden sagt att hon inte gillade X. Något jag inte heller lyssnade på. Jag var ju kär? Eller var jag bara beroende och rädd för att bli ensam.. Jag vet inte..
När jag var in på 12e veckan av graviditeten, 2 juni 2004. Hade jag blött till och från ett par dagar. Studentbalen skulle ske den dagen. Min familj hade anlänt staden för att se mig ta studenten.
Jag hade grymt ont i magen den dagen, det blödde mer och mer. Jag förstod att jag inte skulle få behålla mitt barn. Jag gick på balen, hann till varmrätten och kände hur det blödde rakt igenom. Gick på toaletten och sen sa jag till X att nu är det dax å fara hem. Det går inte längre.
Mamma kom och hämtade oss och direkt jag kom hem gick jag på toaletten igen och ja. Då var jag säker på att jag förlorat barnet. Jag var inte ens ledsen, jag ville ju aldrig ha barnet. Allt har sin mening.
Så jag sa till X att på studenten, 2 dagar senare, skall jag festa med mina vänner. Det är trots allt bara en gång i livet jag tar studenten. Men det fick jag absolut inte göra. Så jag bet ihop, allt för att slippa bråk.
Jag var nykter på min student och jag hade långt ifrån roligt. Hela min student var totalt förstörd.
Här gör vi ett hopp och kommer till tiden i Örebro och Västerås och tiden innan jag lämnade honom.
X hade fått jobb, sa han.... På ett litet företag med en annan snubbe, som hade suttit inne för att ha dödat någon eller vad det nu var. Han var där rätt länge, fick pengar första månaden. Andra fick han ingenting, istället kom han hem med digitalkamera och andra tekniska grejer. En dag kom han hem och hade piller med sig. Det var bra för han när han jobbar, pratar i telefon och sånt. Det trodde jag på. Såg inte alls hur skum han blev utav dessa piller. Han sov aldrig och var allmänt konstig. Att han inte fick lön berodde på att företaget inte hade pengar, det var så konstigt allt han sa. Idag förstår jag att han inte alls jobbade. Det var samma sak i Västerås, han gick iväg på dagarna, sa att han jobbade. Men pengar fick jag aldrig se röken av.
Hela situationen var skitpinsam. Han fick pengar av sina föräldrar, jag hade bara mina a-kassa pengar. Ena dagen var det lyx med skräpmat, fester och ciggaretter. En annan dag kunde det vara helt tvärtom.
Jag hade Max och Peter under hela den här tiden, jag vet inte. Men jag tror dom förstod. Max kunde bjuda på mat ibland och det var guld värt även om jag ville sjunka genom jorden för att det var så pinsamt.
Genom X, fick jag lära känna en tjej, som jag än idag känner en stark vänskap till. Vet att det är många gånger jag varit så arg på henne för att hon aldrig förstod. Hon såg bara fasaden X hade. Hon såg aldrig det som låg dolt, det som hände omkring. Men hon fanns ändå där, även om hon aldrig förstod, så betydde hennes närvaro allt. Hon var mitt ljus i det mörker jag levde i.
Våren 2005 fick min syster första barnet, Molly. Hon ringde mig mitt i natten, jag kommer ihåg att vi bodde i den här tjejens lägenhet. Det gjorde så ont i hjärtat. Jag ville ju hem. Det var ju det jag hade bestämt från första början. Första dagen jag bodde i Örebro. Jag ska hem så fort studenten är avklarad. Härnösand är mitt hjärta.
Men det blev ju aldrig så.
När Molly var runt 2 månader gammal, kom min syster med Daniel och Molly till Örebro. Mitt hjärta höll på att gå sönder, så vacker är hon det flickebarnet. De stannade inte länge, direkt dom åkte vidare bröt jag ihop. Jag grät, jag ville ju följa med.
Jag tror det var nångång då jag bestämde mig för att det får räcka, jag fixar det inte mer.
Blev kompis med en döv tjej den sommaren. Vi umgicks dagligen, hon sov över och hon fick mig att hålla ut. Hon fick mig att inse att "för fan malin, du kan inte stanna kvar i det här förhållandet" Trots hon visste att jag då skulle flytta till Härnösand och vi inte skulle kunna ses lika ofta, hjälpte hon mig, hon stöttade mig.
Jag gjorde slut. X övertalade mig så jag tog tillbaka det.
Ringde min mor i all förtvivlan, bad henne hämta mig. Jag kunde inte stanna. Allt, precis allt höll på att rasa samman. Jag orkade inte mera.
Mor & hennes sambo Stig kom med släp, vi packade allt vi bara kunde och jag åkte. Jag lyckades........
Men allt tog inte slut där.
Väl hemma inser jag att jag har skulder på över hundra tusen. Kronofogden jagade mig i princip. Jag kunde inte hyra egen lägenhet (bodde hos min pappa och hos kompisar) jag kunde inte köpa något på faktura, ingenting, absolut ingenting kunde jag göra. Mitt liv var slut tyckte jag.
Jag var totalt värdelös och dum som inte fattat. Jag kände mig som den mest hemska människan som finns.
Självmordsförsöken kom gång på gång.
Han fortsatte hota mig på telefon och jag fick vara rädd i princip jämt.
Fortfarande, 4 år senare, är det lika jobbigt att skriva och tänka. Jag har även uteslutit vissa hemska saker som hänt som bara några få vet om. Och jag vill att det skall stanna så också. Men det viktigaste har jag fått med och jag vill inte ens att min värsta fiende skall få vara med om det här!
Kommentarer
Postat av: I
Helt ofattbart. Du är stark som lever idag.
Det viktigaste som finns.
Postat av: Sophie
Fyfan malin :( jag får tårar när jag läste de här.
Du är så jävla SANN och starkaste tjej jag känner.
I am so proud of you <3 and i love you
Postat av: shorty
ja han e som han e den mannen o allvarligt han e psykiskt störd o behöver vård. om ja fick för 2 speciella människor skulle jag banka han så hårt så han lär sig hatar att han fick tatuera in min autograf på sin arm o att han e killen som e gudfar till 2 av mina brorsbarn. men de e han snart inte längre o ja hoppas att ja ALDRIG behöver träffa han igen.
Postat av: Janpan
fyfaaan!!! vilket jävla svin
Postat av: KalsongMorsan
Förlåt <3
För att jag inte ville se eller var intresserad..
Postat av: Hellis
Åh jag kommer ihåg den studenten, jag var ju med er en kväll där och jag kommer ihåg att jag frågade Ia hur du egentligen mådde.
Men du, det är så enkelt att se saker klart när man är en bit ifrån, men en helt annan när man är mitt i skiten, men du klarade att bryta upp, börja ett nytt liv och bygga upp den tillvaro du har idag.
Massa kramar
Postat av: Emelie
Go Girl! Hoppas det kommer ut..o jag beundrar dig! :D Du har redan avklarat det mesta, men minnena är kvar. KRAM!! Från mig o Elvira<3
Postat av: Petra
Malin, jag önskade att vi såg mer vad som hände.. Är hemskt ledsen för det Malin! Men jag är jätte glad att du tagit ur dig situationen o har det bra med Håkan! Massor av kramar till dig Malin från mej o Emil
Postat av: Caroline
åh malin! du har redan berättat en del av det där för mig men jag sitter ändå här med tårar i ögonen. Du e så otroligt stark gumman!! Måste bara krama dig så hårt!!!
Postat av: Anonym
vilken stark tjej du är, önskar dig all lycka!!
Postat av: Mother, Married &Twenty
Vilket helvete du har levt i :/ Hoppas framtiden ser ljusare ut och att du kan lägga det bakom dig även om det är svårt.
kram
Postat av: /B
F*n, jag klarade inte av att läsa allt. Blir så berörd av allt som skett.
Håll i hop tjejer och hämta styrka hos varandra så kommer ni vinnade ur denna soppa.
Postat av: Emma
vilken jävla idiot !
Postat av: ...
tänk om du hade haft några ungar med han oxå, då är det ännu svårare... ännu svårare att få allt att gå ihop med skulder o så oxå, själv kan man ju leva på nudlar, men det kan inte barn... dom måste ha kläder o leksaker o massa annat som kompisarna har oxå, för att förklara för en 4åring är inte o tänka på!
