Idag är jag så mycket starkare som person, och ingen, absolut ingen, ska få riva det jag lyckas bygga upp på de här åren.
Jag blev många erfarenheter rikare, fick en toppen vän Sara.
Dessutom fick jag lära känna Emelie.
Jag kommer finnas vid Emelies sida, så länge hon vill ha mig där skall jag stanna. Även om det är femtielva tusen mil som skiljer, så gör jag så gott jag kan!

Kan tillägga att när jag sitter och ska tänka tillbaka, och när jag läst igenom allt jag skrivit, så känns det så sjukt. Har jag verkligen varit med om det här? det känns som en ful mardröm. Men jag kan fortfarande minnas hur jag skakade, hur ofta jag var rädd. Hur äcklad jag kände mig. Hur dum och blåst jag var, fast jag vet ju att man faller för det där. Jag gjorde ju det, det är sinnessjukt!